Idag är det 23 december och vi har saknat Denise i 3 år.
Idag far jag utomlands med min älskade, älskade familj.
Idag vill jag återigen dela med mig av ett inlägg jag skrev 23 december 2009.
"Kan du lova mig en sak?"
Han var på väg över tröskeln till ett annat rum men vände sig om innan han tog steget in.
"
Lova mig att leva livet varje dag"
.Han var min bror. Är min bror. Min älskade bror som vid detta tillfälle precis hade mist sin flickvän i en tragisk olycka. Idag är det ett år sedan.
.Jag minns inte vad jag svarade på den frågan. Jag kan ha nickat, kan ha mumlat ett ja, kan ha varit helt tyst. Men till mig själv avgav jag ett löfte, ett löfte om att leva livet varje dag, för
jag var ju vid liv. Min familj var vid liv. Det var inte alla den 23e december som kunde låta de orden lämna läpparna utan att ljuga.
.Jag avgav även ett löfte att börja uppskatta det jag har till det yttersta. Det blev senare även mitt nyårslöfte och en gång fick jag höra "
du lovade att börja uppskatta alla mer, men jag känner mig inte uppskattad alls" av en människa som stod mig väldigt nära. Orden han sa skar i mig som en kniv.
Vad gör jag för fel? Varför går det inte?.I efterhand förstår jag att all min energi gick åt till att överleva, att orka med smärtan efter att ha förlorat en medmänniska och att hantera all oro och skräck.
Denises död innebar inte bara en förlust av en underbar människa, den innebar också fruktansvärd smärta för de närstående. Min bror var en av dem och jag kan inte beskriva lättnaden över att han orkat igenom allting hittills och
faktiskt lever idag. .Jag har varken levt livet varje dag eller uppskattat alla så mycket jag kunnat, det är jag ärlig med. Det ber jag även om förlåtelse för, ni vet att jag älskar er. Det har förekommit dagar jag i princip gråtit mig igenom, men bara för att perspektivet på saker och ting ändrats, betyder väl inte det att man lever som man försöker lära hela tiden?
.Inatt undrade jag om jag skulle våga ställa klockan. Den 22a december förra året funderade jag över precis samma sak och bestämde mig för att inte göra det. När jag vaknade 10:49 och fick det hemska beskedet, var jag glad att jag inte hade gjort det -jag hade besparat mig en timmes lidande. Rädslan över att behöva ta samma beslut samma natt ett år senare var stor, men när jag vaknade på morgonen av min brors röst kände jag en enorm tacksamhet; min önskan om att få behålla mina käraste hade slagit in. En för tidig julklapp, men likväl
det enda jag önskar mig.
När jag väl vunnit denna tävling och bär på en svinsnygg Classic St Andrews kommer
